jag känner mig ensam, trots att jag har fullt av människor omkring mig.

jag ler, fast jag egentligen bara vill gråta.

jag är så sjukt trött på livet just nu, och jag undrar hela tiden; vad fan går det ut på ?

jag skulle vilja lägga mig ner, gå i dvala i några månader och sedan vakna igen, i hopp om att tiderna är bättre då.

jag vet faktiskt inte varför jag känner så här, men det gör jag.

jag känner mig frånvarande, som att jag är någon annan stans. vart som helst, men inte här på jorden.

jag känner mig utnyttjad och osynlig.

Jag existerar inte.

jag står jämte och ser på, men jag deltar inte.

Jag är rädd.

rädd för det som är,

rädd för det som kommer hända.

---